Nöjd!

Behöver man säga mer då? Nej det tror jag inte ;)! Nöjd och glad, så kan man väl beskriva mig just nu! :)

Sol och bruna ben!

Ja, jag älskar det! Det är sommar i Sverige! Idag är dagen då Sveriges nya lilla prinsessa döptes. Ett dop som en vanlig svensk medborgare bara kan tänka lite lätt på men aldrig uppleva. Inte jag i alla fall. 600 pers bjudna, jo jag tackar ja.. Men nu gick jag ju inte in på bloggen för att skriva om Estelle inte. Nej, jag ska ju skriva om mig själv. För här får jag prata om mig själv hur mycket jag vill. Och när jag är glad eller ledsen så kommer suget fram lite extra. Jag har liksom något att skriva om. Känslor att berätta för andra. Och ni som inte vill läsa om det, vad gör ni här? ;)

Idag är känslan i kroppen glad. Lite smått sliten men så kan det vara ibland. Det är min lediga dag och igår, när jag, som jag brukar göra dagen innan en ledig dag kollade väderprognosen så rullades den lilla gardinen ner. Där stod mulet och regn på sina platser. Och då kollade jag bara vädret över lilla Östra Karup. Så regn på sina platser tolkade jag som ösregn hela dagen. Men så vart inte fallet utan när jag steg upp lite innan tio idag så sken solen. Jag satte mig vid datorn och spenderade pengar. Ja, hör och häpna. Pauline är inte rädd för utgifter inte. Snarare rädd för att svettas ihjäl på jobbet i sommar så två par nya shorts beställdes och jag är så nöjd. Hoppas att jag är det när paketet kommer också. Sen har jag spenderat min dag ute i solstolen. Frukost, kaffe och en liten bok var min räddning. Och solskyddsfakorn. Annars hade jag nog varit lagom rolig att ha och göra med framåt kvällen. I alla fulla fall så är jag så glad. Glad över mitt liv och min familj. Mina fina vänner och mina två otroligt härliga jobb med urbra kollegor. Jag är nästan 100 % säker på att min förändring som jag gått igenom gjort mig till en bättre människa. Inte bara till utseendet utan till det psykiska och mentala. Jag mår bättre. Vågar mer och säger ifrån om något är fel.

 Kom att tänka på en sak innan idag som faktiskt gjorde mig lite ledsen. Satt och läste i min bok om hur man gör för att få bättre självkänsla. Att ta sig upp efter att ha blivit lite smått retad i skolan eller på jobbet. Att inse att där faktiskt finns människor som man tror är ens vänner men som gör så dumma saker att man inser att det faktiskt inte är så jävla bra kompisar. När jag läste detta så tänkte jag på min gamla dagbok. En gul dagbok som var jätte tjock. Många sidor som inte var den andra lik. Jag minns att jag alltid ville skriva på dom blåa sidorna i den boken för blått var min favorit färg. I alla fall, jag hittade den boken för någon månad sedan. Jag hade gömt den längst in i min garderob och blev överlycklig när jag hittade den. När jag väl läst i den förstod jag varför jag gömt den.

När jag skrev i den gick jag kanske på mellanstadiet. Och där var inte många sidor som var roliga att läsa. Där stod inte om roliga saker jag gjort. Utan taskiga grejer som folk sagt till mig när vi till exempel hade rast i skolan. Om hur jag såg ut, om vad jag hade sagt och gjort och sen blivit retad för. Och dessa som gjort detta kallade jag för "mina bästa kompisar". Vad fan var det för kompisar egentligen? Hur stod jag ut? Jag vet att jag gick till mina lärare ibland och sa ifrån. Att jag faktiskt inte orkade längre. Då hade vi samtal. Jag, min lärare och dom som varit dumma. Jag fick en ursäkt och allt var som vanligt igen. Ända fram tills nästa gång detta hände.

Nu är jag snart 20 år. Tar hand om mig själv. Bor hemma i och för sig men vad fan gör det? Jag har två jobb och inte en jävel har hjälpt mig för att jag ska få dom. Jag har min familj som jag ofta tjabbar lite med men som jag vet alltid finns där och som jag alltid finns där för. Jag har mina ÄKTA vänner som jag inte skulle kunna leva utan. Jag har faktiskt satt ner foten och satt stopp för att bli behandlad som en disktrasa. En som man ena månaden kan umgås med tills man blir blå för att sedan skita i när man hittat andra, roligare saker att göra. Och allt detta har jag pga utav att jag står på mina egna ben. Ingen annans.

Till er som faktiskt behandlat mig som skit, jag klarar mig själv! Hoppas ni mår bra av att höra det! 

15 Maj 2012

Vädret hade kunnat vara lite bättre. Blåsigt och disigt. Solens strålar skiner igenom molnen ibland men försvinner lika snabbt. Sov länge idag, ledig och fri. Sömnen behövdes kan jag lova. Det har varit mycket jobb nu den senaste tiden och jag bara älskar det. Så himla härligt. Jobbar i två olika gäng med massor av olika personligheter och erfarenheter och jag trivs som fisken i vattnet. Känns himla bra. Min fina vän Nathalie ringde vid kvart i tolv och vi la på nästan precis. Känns så bra att få prata ut med en människa som man känner så bra men inte hinner se så mycket. En och en halv timme var nästan för kort. Hade kunnat prata mycket längre och om massa mycket mer än vad vi gjorde. Imorgon tar vi nya tag då vi ska ses allihopa. Jag och mina tre fina blomsterflickor. Shopping, flams och trams står på schemat och jag älskar det! :) En dag jag sett fram emot himla länge. Ingenting kan stoppa oss!

Nu ska jag ta på skorna och gå ut en lång runda innan jag ska ladda om inför Aloe Vera party hemma hos Malin. Ska bli jätte spännande och kul!

(v..

Har hinkat i mig kaffe, ätit några knäckebröd och cyklat 11 km på min käraste ägodel just nu, crosstrainern. Ska snart hoppa in i duschen och tvätta av mig, fixa mig och sen bär det av till Örkelljunga. Där spenderas kvällen med mina fina flickor. Dock fattas vi en men det får helt enkelt gå ändå :). 

Jag bara måste rekommendera en bok. En så fruktansvärd berättelse att när jag sitter och läser ur boken knyter det sig i min mage, tårarna bränner och hatet till hur en del människor kan vara så grymma växer sig större och starkare för varje sida. Boken är skriven av Caroline Engvall och är baserad på en verklig händelse. Läs den om ni inte redan gjort det.



Nu: Duschen! 

Sötsug!

Den vanligaste plågan jag utsätter mig för vid ett sötsug är att kolla olika recept. Kom just på mig själv med att sitta och kolla recept på smarriga kladdkakor och flåtta, fettiga tårtor. Varför gör man det? Utsätta sig för sånt man vet att man ändå inte vill ha när det väl står framför en. Jävla trams och förbannat dumt påhitt.

Idag började jag dagen med att gå en 4 km lång PW i det något disiga men behagliga vädret. På halva sträckan fick jag ett så sju ini helvetes skoskav. Men inte gav jag mig för det. Vända var inget alternativ. Jag fortsatte och när jag gått ca 15 minuter till så kände jag hur det rann blod på hälen och då gav jag upp. Ringde lillebror och bad honom att hämta mig. Men men, 4 km är mer än vad det hade varit om jag varit hemma så jag är nöjd. Tar samma runda i morgon men då går jag hem också. Med eller utan skoskav. När jag väl kommit hem blev det kaffe och lite knäckebröd. Senare begav jag mig till Ålstorp. Hade en massagetid och jag kan säga att jag just då hellre hoppat över det. Nu känns det som tur är bättre men fy för fasen vad ont det gjorde idag. Otränad och stel, det är jag det! :)

Hallihallå!

Tänkte berätta lite angående min frånvaro här på bloggen. Mycket har ju berott på att jag jobbar och att jag helt enkelt inte vill sitta och berätta om dagarna på jobbet varje gång jag skriver här, då många av dagarna ser likadana ut och inläggen i sin tur hade blivit fruktansvärt tråkiga. Sen är där en liten annan del i min vardag som har förändrats. När jag får tid över och har orken i kroppen har jag börjat att träna lite grann. Det kan tex vara långa promenader eller träning på min relativt nyinköpta crosstrainer. Anledningen till detta är att jag en dag kom fram till att jag ville förändras. Jag ville ha nya kläder men jag ville inte ha dom på min kropp. Jag ville ha kläder som satt snyggt och som jag trivdes i även när jag såg mig i spegeln och det gjorde det inte då. Jag kan inte påstå att jag hatade vad jag såg, för ibland kunde jag tycka att det var bra. Men när man läser inlägg på facebook, (från folk som ser bra ut och som har det mesta som jag bara skulle kunna drömma om) där det står att beach 2012 närmar sig och att det är bråttom om man vill va snygg tills dess så ledsnade jag. För jag är en person som aldrig har tyckt att stranden är något ställe där jag känt mig bekväm. Jag har varit där men jag har aldrig varit där utan att ha något på mig på överkroppen. Jag har badat och solat med linnen och ändå känt mig obekväm. Jag kommer garanterat att ha det denna sommaren med. Men det tar ju tid att ställa om allt i huvudet. Det tar tid att själv se en utveckling och det tar tid att förstå att man faktiskt lyckats med något. När folk berömmer och ger positiva kommentarer lyssnar man, ler och tackar. Men tar man det till sig? Njae.. jag blir glad men jag slås ner av mig själv nästa gång jag står vid spegeln. Jag har förstått att eftersom man ser sig själv varje dag så ser man inte förändringen på samma vis men den kommer säkert så småningom. Om inte annat så kan jag se lite skillnad om jag ser på bilder från förr och en bild från idag tex..

När jag läser igenom vad jag precis skrivit här så känner jag mig rätt så stolt över min prestation iaf. Men jag har en liten bit kvar. :)

Precis lyft rumpan från sängen och ska gå ner! Skrev ju igår att jag skulle sova som klubba hela natten i nya sängkläder och det stämde så bra! Har nog aldrig varit så utvilad ;)! Nu ska jag gå ner, dricka kaffe och äta något! Vi hörs av senare! :)